Vår i världen

Våren når oss en söndag i mars, sista söndagen för att vara mer exakt. Samma dag som sommartiden inträffar, en form av slump, men ändå. Trump lyckas inte stoppa Obamacare och i Europa tänds hopp om att den senaste tidens framgångar för fascisterna börjar plana ut. Vad säger man om det? Vår i världen, kanske. Jag hoppas i alla fall att vi kan lägga de mörka tiderna bakom oss nu, se framåt, ljusare tider, ljusare kvällar. 

Jag kollar på Ken Schles fantastiska Invisible City och Night Walk, underbar fotografi, fest och kröka och storstadens puls. Och om att när vi med åren försvinner bort så kommer pulsen ändå finnas kvar, stadens och livets puls, i nästa generation och nästa. Som att den lever ett eget liv, genom oss men ändå helt oberoende av oss. Jag får lust att göra något som Schles, men inser att jag lever inte det livet, kommer inte att leva det och har  ingen lust att leva det. Livet, det är det allt handlar om, leva ett liv och berätta om det. Som Garry Winogrand säger i en intervju ”Det är inte bilder jag tar, jag bryr mig egentligen inte om bilder, det är livet jag är intresserad av och det är livet jag fotograferar”. Han efterlämnade 2500 rullar exponerad film efter sig när han dog. Fotografera var som en besatthet för honom.  

Livet, det är det som är värt att berätta om, varken mer eller mindre.

Min älskade hustru blir som varje vår lite rusig och kör igång nåt projekt i hemmet. Möbler som ska flyttas, trädgård som ska städas. Jag försöker hänga med i hennes tempo men har inte en chans, slocknar i soffan och sover tungt i några timmar. När natten kommer har jag förvånansvärt lätt att falla till sömns, eftermiddagsvilan till trots. Ett tecken på vår, eller på att jag behöver sömn, vad vet jag. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: