Varma dagar

Jag har blivit räddare med åren, helt klart. Förr satt jag lugnt på badet medan  ungarna hoppade och stojade i vattnet, nu sitter jag på helspänn och följer varje rörelse. Jag kommer dessutom på mig själv med att då och då låta blicken svepa över vattnet för att se något oroande eller avvikande. En slags yrkesskada kanske. En ambulansare jag pratade med sa det i alla fall, en gång räddningspersonal alltid räddningspersonal. 

Räddare, alldeles säkert, nuförtiden vet jag vad som kan hända och hur fort det händer. Räddare, men ändå inte. När kollegorna och jag klockan 4 på morgonen klär oss för att gå in i ett rökfyllt hus som för bara minuter sedan stått i lågor känner jag ingen som helst rädsla. Målmedvetenhet, försiktighet, trygghet och adrenalin, men ingen rädsla. Alla grejer faller på plats, alla övningar klickar ihop och alla grepp görs. Inne i huset är läget bättre än vi förväntat oss, kollegorna från Hylte har gjort ett fantastiskt arbete och för oss återstår bara att bryta upp väggar och golv för att säkra glödbäddar. Någon gång tidigt i min utbildning var det någon som sa “Förbered dig alltid mentalt på det värsta, då blir det alltid bättre än du föreställt dig”. Ligger nåt i det, förbereda sig på det värsta. 

Jag snackar med polaren Micke, mitt plåtande har trillat längre och längre bort, men varje gång jag snackar med honom kommer inspirationen tillbaka. Vissa människor har den effekten på dig, de inspirerar och ger energi, andra tar bort energi. Det gäller att välja. 

Varm söndag, lugn söndag, skön söndag. Grabben och jag är hemma själva, hustrun har dragit på utställning med hundarna, lilltösen är med. Vi käkar frukost på altanen, grabben och jag, planerar dagen. Jag minns sista sommaren stortösen bodde hemma, vi käkade frukost på samma plats som lillgrabben och jag sitter på nu. Köpte frallor och åt dem med en slags visshet om att det här var några få dagar, det var våra dagar. Varma, sköna dagar, utan bråk, inga pappa och dotterkonflikter, bara vänskap och vissheten om att vi var nära ett avsked som vi båda behövde. Det var länge sedan nu och det är inte mycket jag vet här i världen, men en sak vet jag. Jag har fler sådana avsked kvar. 

Pappa och lillgrabbsdagar, Star Wars, fotboll, glass, hamburgare och bad. Varm söndag, skön söndag, jag lirar fotboll med grabbarna, vi lirar 2 mannalag. Jag känner mig som en pojke, skrattar och njuter. Det är så det måste vara mellan avskeden, skratt och lek, precis som solen som måste komma mellan de regniga dagarna.

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: