Värme och utslitna skor

DSC05165-Redigera

DSC05178

DSC05210-Redigera

Värmen kom, den där riktiga värmen som får mig att vilja kasta av mig jackan. Jag cyklar till affären, känner den varma vinden mot ansiktet. Känslan att rulla ner för backen  är som vår. Nyborstade gator under hjulen, asfalten doftar fortfarande torrt efter sopmaskinen. Vid den lilla grusstigen har jag fått upp full fart, det är som att flyga när jag kommer över den lilla puckeln mellan asfalt och grus och jag förnimmer barndomens exalterande cykelfärder. Värme, jag känner mig pigg, kanske är det våren. 

På Hembygdsgården har de ibland något de kallar för Berättarkvällar. Äldre Oskarströmare berättar om minnen från när de var små, saker och människor de minns. Det rullar 40, 50, 60 ibland upp till 100 år tillbaka i tiden. Många gånger handlar det om ett Sverige som är svårt att föreställa sig i våra dagar. Hur arbetarna på sulifiten hade en stor gryta på ett ångledningsrör, där kunde de med värmens hjälp hålla vattnet kokande och få kålrötter färdiga till kvällsmaten. Det var nästan det enda som gick att få tag i och det tog för lång tid att koka dem efter arbetsdagens slut. Men när de fick koka hela dagen var de lagom till kvällen. Kålrötter och någon gång då och då lite rådjurskött som en av gubbarna kom över när han tjuvjagade uppe vid Hassle Sjö. Han hade fått skomakaren att göra ett par bra kängor till sig så han kunde springa ifrån skogvaktaren. Den bästa av tjuvskyttarna var han, delade alltid med sig av köttet. 

Om sådant berättar de, och om hur järnhandlaren sålde en frys till bröderna Jansson eller var det kanske bröderna Abrahamsson. Efter några veckor hörde de av sig till honom, ville att han skulle komma upp och hjälpa dem. Det första han ser när han kommer dit är en yxa som står lutad mot frysen. När han öppnar frysen ser han att Bröderna slaktat en gris och stoppat ner allt direkt ner i frysen, nu ihopfruset till en stor klump. När de ville ha en bit hackade de helt enkelt bort en bit med yxan, men nu kom de inte längre, fick inte bort fler bitar.

Det är som ett samhälles själ de här små berättelserna, obetydliga i det stora, men stora i det lilla. Gubbarna och tanterna berättar, skrattar, minns tillbaka i tiden. Det borde vara ett café tänker jag. Vi borde sitta där med en kopp kaffe, lyssna på när de gamla berättar, skratta med dem, lära oss hur det var, spendera timme efter timme där tillsammans, det är så en liten by överlever och det är så en värld förbättras.

Mina skor är utslitna igen, knappt ett år pallar ett par med i mitt liv, 4000 mil eller mer har jag gått hittills. Som ett varv runt jorden. De flesta av milen har jag gått här i samhället eller på stigarna runt omkring. Passerat platser med minnen, huset där jag hade min första fylla, ett annat hus där jag hade min första tjej, eller om det var på pojkrummet hemma på Fredsgatan, jag minns inte. Men jag minns värmen från hennes kropp och hur vackert hon smakade. 

Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag gått över Nissan som delar byn i två delar. Det verkar som att allt handlar om det nuförtiden, dela människor i olika läger. För eller emot.

Det har varit en bra plats att växa upp på, inte sämre än andra i alla fall. Jag kan gatorna här nu, vet hur de luktar om hösten och om våren.

Lätt över mitt huvud hänger den, våren. Och världen känns ovanligt klar. Och luften som känns som att om jag släppte en fjäder av dun skulle den singla uppåt istället för att sträva neråt mot marken. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: