Vårtankar

 

DSCF7712-Redigera

DSCF7708-Redigera

DSCF7713-Redigera

DSCF7003-Redigera-2

Samhället är  söndagsstilla, någonstans mellan vår och senvinter lägger solen ut sina löften om värme. Den kalla vinden har ingen chans att ta dessa löften ur fågelsång och vitsippeiver. Jag går en fömiddagspromenad. Trädgårdspysslarna har inte hunnit ut än, eller så är de inne för dagens första fikapaus, en kopp kaffe som värmer jordiga fingrar och frusna ben. Luften runt omkring mig andas stillhet och en slags hopp och vårtrötthet. 

När jag passerar den gamla fabriken förvånas jag över att den får vara ifred för klotter och skadegörelse som protester mot något odefinierat eller kanske bara som tristessens följeslagare. Skadegörelse förresten, kan en fabrik bli mer skadad än när man lägger ner verksamheten och flyttar den?  

Det är alltid lättare att tänka nytt när luften smakar vår.  När fönster som längtat en hel vinter efter att få öppnas till sist gör det. I ett tvärdrag där kristallinklädda tankarna som glittrar av av vårluft och fågelsång passerar rakt igenom. Jag känner hur brisen tar med sig svärtan. Målar mitt sinne i nyanser och toner.  

För någon dag sedan, eller om det var flera, åkte Pär och på en roadtrip, på vägen till Göteborg passerade vi hans barndoms minnen. Han guidade mig, berättade, pekade ut platser på minnenas estrad. Där låg skolan, bredvid den en affär. När vi passerar ett grönområde visar han en trappa. ”På sidan där åkte vi skidor på vintern, skottade upp ett gupp i botten, på andra sidan cykelvägen, sedan åkte vi hela kvällen. Gick hit i pjäxor, bar skidor och stavar”.  Jag tittar på backen, den är extremt brant, ser nästintill livsfarlig ut. ”Det skulle aldrig gå idag, någon skulle sätta stopp för det på grund av risken för skador” blev mitt svar. Vi satt en stund under tystnad. Jag tänkte på hur mycket tur det krävs för att komma igenom barndom och ungdom. Alla de bäckar, en del djupa och med strömmande vatten, som vi följde. Alla de skogsbackar vi åkte pulka i, banorna svängde runt träden, över stenar och nedför stup. Träden och klipporna vi klättrade i. Och senare kom cykel, moped, tjejer och festliv. Tur krävs, så är det. 

I en av sina böcker skriver Anders Petersén om hur svårt det är för honom att finna stimulans i bilder på döda ting, men att när han får bläddra i ett familjealbum, då går han igång. Jag förstod det när jag läste det, nu förstår jag det ännu mer. 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: