Vid dammen

DSCF7330-Redigera

En stunds fiske vid dammen. Eller fiske och fiske, ungarna har byggt egna spön och metkrokar, mellan spö och metkrok sitter ett snöre som mest för tankarna till balasnören. Att den lilla bäcköring som simmar runt i dammen på jakt efter vårens första flygfän inte kommer att nappa på räkorna spelar ingen roll, det är inte det den här stunden handlar om. Mer att bara sitta där, andas vårsol, känna gräsets fukt sakta tränga genom byxorna. Känna den ljumma vinden som knappt varit närvarande den här våren. Prata och fantisera, drömma och kisa med ögonen mot solen. Och kanelbullarnas smak. Så litet, eller kanske så mycket, handlar den här stunden om. Och om den lilla fisken som lite då och då bryter vattenytans stillhet när en insekt passerar dess bana. Ett precis och snabbt hopp, ringarna på ytan är det enda som skvallrar om den naturens eviga cykel som precis utspelat sig. "Vi har nog mer att lära av våra barn än de har av oss" tänker jag när jag tar en tugga av min nybakta kanelbulle. Den smakar sött av socker, sirap och kanel. Som en barndoms sommar.  

Fastigheten vid dammen är till salu. Den är egentligen inte så mycket att ha. Huset är rivningsfärdigt och tomten liten, men om den blir såld kommer jag att sakna stunderna vid dammen. Så länge det lilla gula huset stått tomt har jag kunnat gå över gräsmattan och sätta mig där vid vattenkanten. Kanske finns det en möjlighet att köpa det där gamla huset, om inte priset blir för högt. Tiden får utvisa vad det blir av allt. Det är dammen som är det viktiga, och känslan av att sitta där.

Jag printar ut bilder inför utställningen i helgen, det blir en endagsutställning utanför Twang på Katarina Bangata 25, Stockholm. För mig är det första utställning där jag ställer bilder på ett medvetet sätt, det ser jag fram emot.

Jag printar, korrigerar, gör nya printar. Några bilder håller inte när jag får ner dem på papper, de åker bort. Några bilder känns som kanske, någon bild görs om från grunden. När jag är nöjd frågar jag vännen Micke om han har lust att komma över några timmar, bläddra, diskutera. Han är en duktig fotograf vars åsikt jag värdesätter, både när det gäller form, innehåll och teknisk utformning. Vi sitter där, bälgar kaffe. Micke hummar, tycker till, samlar ihop. När han startar sin HD och mullrar iväg nerför backen känns det bra, de bilder som är kvar efter sista gallringen känns rätt och han lät inspirerad. Han har haft det tungt ett tag, inte fått ihop motivation till att plåta. Att kunna inspirera en  duktig fotograf känns bra.

Mitt eget fotograferande har förändrats, från att ha gjort slumpmässiga bilder till att göra mer medvetna. När jag tidigare jagade bilder försöker jag nu luta mig tillbaka och låta bilderna komma, istället för att springa ihjäl mig drar jag ner på tempot och fokuserar mer. Det blir färre bilder, men fler på något sätt. Och mitt projekt börjar landa, känslan av vad det handlar om. Nu är det bara att jobba på. 

Man blir deprimerad skriver en vän på sin blogg. Jag är benägen att hålla med. Deprimerad över vädret, det sämsta vårvädret på hur många år som helst. Och deprimerad över all den energin som folk lägger när de delar skit på fb. Det är tiggare, asylsökande, romer och allt vad fan man kan komma på att härja loss över. Samtidigt blir folk överkörda av banker, politiker och kostymnissar varje dag. Slicka uppåt, sparka neråt sjöng, eller rättare, vrålade jag i takt med Thåström en gång i tiden på pojkrummet. Då när inte föräldrarna var hemma. Pojkrummet där barndomen började ta slut, Thåström, jag och de gamla herrtidningarna jag kommit över, fasen vet var.

 

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: