What a wonderful world

Hustrun grejar med valpar, pluggar, går kvällskurs, fixar, donar, jag springer på mitt håll. Livet i 180 ungefär. Hon har blivit glömsk, datum och tider försvinner. ”Stress och för många järn i elden” säger jag.  Hon brukar ha koll, jag har aldrig fattat hur hon kan veta vilken dag ungarna har gympa eller vilken dag bokbussen kommer, jag lever inte på det sättet, mitt liv är ostrukturerat, flytande. 

Esperedsskolans föräldraförening bjuder in till skridskodisco på isbanan. Det är en av de sista skälvande vinterveckorna innan banan stänger. Jag har nästan glömt känslan av att åka skridskor, att flyta fram, nästan flyga, kontrollen. Ungarna och jag på isen, och mycket människor, glada människor, glada barn. Vi käkar korv, pyttipanna, skrattar. Ett litet samhälle när det är som bäst. Jag åker en runda med barndomsvännen Heikki, vi glider över isen, inser att vi är för gamla och otränade för följajohn, men för unga för att söndagsåka. Ungarna åker tills de nästan stupar av trötthet men vill ändå fortsätta. 

Jag ser ut över isen, tänker på Louis Armstrongs raspiga röst i ”What a wonderful world”, ”I see friends shacking hands, saying how do you do, they´re really saying I love you”. För ett ögonblick känns det så, några timmar med hopp. Några föräldrar med en idé tar fram det bästa i ett samhälle, det känns fint.  

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: